Ann-Marie Hammarlunds foderlista till dräktig tik

Publicerat 2011-05-13

Alldeles innan valpningen är det inte ovanligt att tikens aptit avtar. Det är ännu ett bevis på att naturens förmåga att själv reglera behovet i enlighet med vad som är nyttigt för individen. Det är således bra om tiken får såväl lite mindre mängd som lite mindre kraftig föda dagarna innan nedkomsten. Huvudsaken är att vitamin och mineralbehovet täckes och framför allt beträffande kalk, fosfor och magnesium. För mycket och för kraftig mat i detta skede driver bara på mjölkproduktionen, vilket gör att stora mängder kalk snabbt går ut i mjölken och på så sätt bidrar till att värksvaghet uppstår.

Under valpningen erbjuder jag henne små portioner dietsoppa.

Efter valpning är det också lämpligt att ge lite av denna soppa med några skivor nyrostad formfranska sönderdelade däri för att göra soppan mera matig.

Om tiken inte har någon aptit alldeles efter valpningen är det i allmänhet inget att oroa sig för, i synnerhet inte om hon har ätit en del efterbördar, vilka innehåller mycket näring. Personligen tycker jag att det är helt naturligt för tiken att få äta efterbördarna, som sannolikt innehåller en hel del viktiga ämnen för bland annat mjölkproduktionen. Vid extremt stora kullar på över 8 valpar tar jag undan en och annan efterbörd likaså om någon valp är dödfödd.

Tiken bör inte trugas att äta efter valpningen om hon saknar aptit. Valparnas behov är så litet i början att det bara är en fördel om mjölken rinner till sakta men säkert. Maten till tiken bör således vara lätt och portionerna små de närmaste dagarna efter valpningen. Man bör naturligtvis ändå hålla koll på tikens kroppstemperatur så att det inte finns någon annan anledning till att hon saknar aptit. Och det är givetvis viktigt att hennes vätskebehov täckes ordentligt, dels med vatten och dels med ett par mål dietsoppa dagligen.

Förutom soppan med rostat bröd, som ges till frukost och eventuellt med ytterligare ett mål på eftermiddagen under hela digivningsperioden, ger jag de första dagarna efter valpningen ett par mål bestående av fin, rå  mager nötfärs (av livsmedelskvalitet) med lite välkokt grötris och rostad formfranska, ungefär så mycket som 3 dl till en tik av medelstor ras samt något fullvärdigt vitamin- och mineral tillskottsfoder och lite fleromättat fett i form av solrosolja.

Portionernas storlek ökas succesivt och om tiken är van vid och mår bra av något helfoder, kan man också så småningom återgå till detta. Om det helfodret är ett vanligt vuxenfoder bör man dock tillsätta lite extra rå nötfärs, lite solrosolja och extra tillskott av fullvärdigt vitamin- och mineraltillskott.

Om tiken är lös i magen någon av de närmaste dagarna efter valpningen, kan det hjälpa med att tillsätta lite bikarbonat (ca 1 struken tesked till en tik av medelstor ras) i maten. Det är också lämpligt om tiken har anlag för lös mage, att man delar det dagliga foderintaget på många små mål, dock ska det vara minst fyra timmar mellan målen. Om man misstänker att tiken tar upp kalken dåligt finns det flytande kalktillskott till dräktiga och digivande tikar, vilket kan vara ett bra komplement särskilt om tiken är eller har varit trasslig med maten.

Tiken behöver både mycket och näringsrik mat, samt mycket vätska under digivningsperioden, varför jag föredrar att dagligen ge minst ett, gärna två mål av dietsoppan med rostat bröd för att täcka en del av vätskebehovet. Stora mängder vatten som tiken annars stjälper i sig, späder bara ut magsaften, vilket i sin tur leder till en försämrad upptagning av näringen.

När man börjar tillskottsmata valparna tidigt( då valparna är 9-10 dagar gamla) spar man tiken avsevärt, vilket gör att hon gärna går till valparna för att ge dem di tills de är sju-åtta veckor gamla och eventuellt längre. Det finns många fördelar med detta. De maternala antikropparna, som finns i modersmjölken, hjälper valparnas motståndkraft mot sjukdomar tills deras eget immunförsvar börjar fungera av sig självt. (Valparnas immunförsvar är inte fullt utvecklat förrän vid sex månaders ålder). Dessutom tillfredställs tillfredställes valparnas sugbehov, så att de blir mer harmoniska och lugna och mindre benägna att bita och tugga på saker.

Om tiken inte blir för ansträngd och trött på sina valpar, blir också hennes sociala fostran av valparna bättre och på så sätt mer balanserad.

Tikens näringsbehov under digivnings perioden är, beroende på bland annat valpantalet, ända upp till tre gånger större än under vanliga förhållanden. Och då är det lätt att förstå att foder har ett högt biologiskt värde. Det finns ingen anledning i dagens läge, med de resurser vi har, att tiken ska utsättas för alltför stor påfrestning med kraftig avmagring och därigenom bli gammal i förtid.

Det är möjligt för en valptik att bibehålla sin vanliga kroppsvikt genom hela proceduren utan att hon i alltför hög grad tär på sina kroppsförråd. I samma takt som valparnas foderintag genom tillskottsmatning ökar, minskar man tikens fodergivor. Då valparna är helt avvanda kanske man till på köpet , beroende på tikens hull, får ge henne mindre mat än innan parningen. Vitaminer och mineraler måste dock uppgå till till dubbel vuxendos tills päls- och allmänkondition helt har återställts. Hela tiden gäller att anpassa de energigivande näringsämnena, dvs protein, fett och kolhydrater, efter vad tiken producerar i mjölk. Hon ska varken vara mager eller fet. De icke energi givande  näringsämnena, dvs vitaminer, mineraler och spårämnen, doseras fortfarande efter den normala kroppsvikten som enligt ovan bör vara dubbel vuxendos.

Den tik, som näringsmässigt har skötts på ett kvalificerat sätt, bör ha återhämtat sig helt då valparna är ca tre månader gamla, möjligen med en viss reservation för tikar av långhårig ras, som kan behöva ytterligare tid för att bli fullpälsade.

Under dräktighet och digivning är det inte lämpligt med foderbyten. Det är viktigt redan innan parningen att tiken hålls på en väl avvägd foderstat som täcker samtliga näringsbehov. Numera finns i handeln särskilda helfoder som är anpassade både för dräktiga och digivande tikar. Om man använder ett sådant bör man inte behöva sätta till något annat än möjligen ett väl sammansatt vitamin- och mineraltillskottsfoder samt lite fleromättat fett (t ex solrosolja) till den tik som har väldigt lätt för att lägga på hullet och därför måste få en mindre mängd foder. Om man däremot använder hemmablandning bör särskilt protein och i viss mån även fett samt vitaminer och mineraler ökas succesivt och så småningom efter det att tiken blivit parad. Men som sagt när det gäller dagarna kring själva valpningen bör maten vara något lättare och mer dietbetonad än annars.

Dietsoppa

  • 3-4 dl vatten
  • ½ struken tesked citronsyra
  • Majsmjöl (Maizena)
  • 1 rågad matsked druvsocker
  • 1-1½ buljongtärning
  • Äggula eller vispgrädde

 

Koka upp vattnet och red med mycket maizenamjöl så att det blir en tjock kräm. Låt koka i några minuter. Tillsätt buljongtärning, citronsyra och druvsocker. Späd därefter med kallt vatten till en tjock soppa. Innan soppan serveras tillsättes en äggula eller ett par matskedar vispgrädde.

Om tiken är dålig i magen eller har lätt för att bli det, är det bättre med vispgrädde än äggula som tillsats.

Att föda upp valpar är ingen lätt sak, därför är det viktigt att tiken är i toptrim en god tid innan det är dags för att para. Det innebär lagom hull, hon ska varken vara för tunn eller fet. Dessutom kan man inte godta några som helst problem då det gäller slemhinnor, hud och päls. Man bör således inte tolerera någon form av rinnande ögon, känslig mage, vaginala flytningar etc. eller hudproblem med klåda bl a på tassar och öron. Att se mellan fingrarna med detta leder oftast till ordentliga bakslag och det enda riktiga är att få bukt med problemen i god tid innan parning. I annat fall är det kanske bättre att avstå från att ta en kull, eftersom tiken kan överföra sina problem till valparna, vilket ofelbart leder till stora bekymmer och kostnader.

Tecken på dåliga slemhinnor och/eller hud- och pälsproblem kan bero på att tiken har en brist på A och E vitamin samt fleromättat fett. Då kan ett tillskott av dessa vitaminer och omega 3 och 6, göra underverk. Dessa tillskott ges då under en tid innan parning och vid positiv effekt tills slemhinnor, hud och päls rehabiliterats. Däremot bör man inte ge extra tillskott av A-vitamin till dräktiga tikar, eftersom det eventuellt kan ge fosterskador. Därför är det viktigt att tiken inte har A-vitaminbrist innan parningen.

Ytterligare brister som kan uppstå under dräktigheten är såväl järn- som kalkbrist, särskilt under de tre- fyra sista veckorna av dräktigheten är det viktigt att hålla koll på detta. Den tik som verkar orolig och hässjig kan behöva kalktillskott och då finns det flytande kalk särskilt framtaget för dräktiga och digivande tikar. Detta kan ges från sjätte dräktighetsveckan med uppehåll veckan innan valpningen, samt under själva valpningen och digivningens första två till fyra veckor. Många uppfödare använder detta preparat i förebyggande syfte, eftersom värksvaghet kan leda till eklampsi eller förlossningsproblem med eventuellt kejsarsnitt som följd.

För att kontrollera om ett eventuellt järntillskott behövs, rekommenderar jag att man kontinuerligt kontrollerar färgen på tikens tandkött. Vid minsta tecken på att det bleknar behövs extra järn, vilket inte bör ges i vitaminiserad fodergiva eftersom, E vitamin och järn är antagonister och detta leder till att resorberingen av järnet blir sämre. Under de tre-fyra sista veckorna innan valpning kan det vara klokt att ge extra järn, i synnerhet om det är en stor kull. Det kan vara nyttigt för såväl tik som de valpar hon bär på. Det har dessutom varit många uppfödare genom åren som har kontaktat mig beträffande värksvaghet och jag tycker mig ha sett ett samband mellan järnbrist och detta tillstånd.

Trots att modersmjölken hos tik är betydligt mer järnrik, jämfört med t ex komjölk, är det inte ovanligt att snabbväxande hundvalpar ändå behöver ett extra tillskott av järn. För övrigt är tikmjölken rik på A-vitamin och fleromättat fett, vilket innebär att det efter valpningen finns ett ökat behov för tiken av dessa näringsämnen. Det kan därför vara klokt att tiken omedelbart efter valpningen får ett extra tillskott av såväl A-vitamin som E-vitamin samt fleromättat fett, vilket också säkert leder till att valparnas slemhinnor och hud och päls blir desto bättre.

När det gäller nyfödda och svaga valpar finns det såväl järnpreparat som bakteriekultur av så hög kvalitet att de går att ge till nyfödda valpar, vilket gör att man kan rädda liv. Om tiken av någon anledning får antibiotika efter valpningen är det inte ovanligt att tarmfloran hos valparna skadas, vilket i sin tur kan leda till ”fading puppies”. För att förhindra detta kan man kan man ge valparna denna bakteriekultur direkt i munnen för att snabbt återställa tarmbalansen.

Om tiken får mag- och tarmstörningar under dräktigheten och digivningen kan även hon må bra av att tillföras dessa snälla bakterier.

Ann-Marie Hammarlund

————————————————-

Produkter som finns hos Häromi Hundtillbehör:
Calci Comb
AE-Olja
B-Sorb Järnsirap
Pro-Bacto-Lyt DF1000

Kommentarer inaktiverade.