Hälta hos hund

Publicerad 2014-02-16

Denna artikel handlar om hälta, det vill säga om halta hundar. Hundens ålder har stor betydelse för vilken typ av hälta som uppkommer. Vissa sjukdomar och tillstånd ses bara hos unga hundar och andra tillstånd är vanligare hos äldre djur. Rasen har stor betydelse för vilka hältor som dyker upp. Stora, tunga hundar har andra problem än mindre, lättare hundar. Kön spelar också roll, vissa sjukdomar drabbar hanhundar oftare än tikar, vid vissa andra sjukdomar är det tvärtom.

Veterinären försöker först se vilket ben hunden avlastar. Frambenshälta är ofta lättare att se än bakbenshälta. Vid frambenshälta trampar hunden ner med framkroppen på det friska benet och huvudet lyfts när hunden sätter ner det sjuka benet. Hunden lyfter huvudet för att lägga så liten tyngd som möjligt på det ben som gör ont. Vid bakbenshälta trampar hunden ner mer på det friska benet och bäckenet kommer att vara i det översta läget när det sjuka benet berör marken. En bakbenshälta påverkar hundens framben och framkropp. En hälta på till exempel höger bakben kan likna och ofta misstas för en hälta på vänster framben. Hunden kommer vid trav att belasta vänster bakben och höger framben mest.

Om hunden är halt på två eller flera ben blir det extra komplicerat. Det kan till exempel vara svårt att se en lindrig hälta på höger framben om hunden samtidigt har en kraftig hälta på vänster framben.

Vid undersökningen konstaterar veterinären om hunden ömmar vid palpation eller provokation, om en konturstörning (som till exempel en svullnad) kan upptäckas och om lederna har normal stabilitet vid böjning i olika riktningar. Benen undersöks systematiskt och man börjar oftast med tassen. Trampdynorna och huden mellan tårna undersöks. Benen i tån palperas och därefter palperas ledens ben ett efter ett. Ledernas rörlighet prövas och eventuella svullnader eller uppdrivningar konstateras. Därefter undersöks led efter led, skelettben efter skelettben och muskulatur och senor palperas. Muskulaturen i ett ben eller en led som inte används minskar snabbt i omfång. Det kan ge besked om hur länge hältan varat och varifrån den utgår.

Anamnes och undersökning av det ben som hunden haltar på kan vara tillräckligt för att en diagnos ska kunna ställas. I andra fall måste en mer ingående hältutredning göras; en noggrann allmänundersökning, blodprover, röntgen, neurologisk undersökning och andra undersökningar eller provtagningar. En hältutredning kan vara både besvärlig och kostsam.

Den vanligaste orsaken till en hälta är att hunden har ont i ett av sina ben och smärtan förvärras när benet används. Hunden försöker avlasta benet och det ger upphov till en hälta. Smärtan kan orsakas av allt från benfraktur, kronisk ledinflammation till ett sår på tassen.

Hälta kan även uppkomma om benet inte kan röras på ett normalt sätt. Det kan till exempel ses vid en nervskada. Nervskadan gör inte ont, men den gör att muskulaturen inte kan styra skelettbenen. Andra orsaker till hälta är när benen inte har normal form, till exempel på grund av tillväxtrubbningar eller om knäskålen hoppat ur led.

Hälta på grund av ledinflammation kan bero på infektion i leden. Flera olika bakterier kan vara involverade. Oftast är det stafylokocker eller streptokocker, men flera andra bakterier kan orsaka infektionen. Mykoplasmer, svampar och coccidier kan också orsaka artrit. Om flera leder blir infekterade finns bakterierna i blodet och kan komma från en infektionshärd i kroppen. Överbelastning av en led kan orsaka en övergående hälta. Det är oftast de strukturer som omger leden (det vill säga ledband, ledkapsel och senfästen) som ömmar. En överbelastning beror på hur och vad leden klarar av. Det betyder att en äldre led som har utvecklat en lindrig artros lättare överbelastas än en frisk led hos en yngre hund.

Om hunden är öm i flera leder och har drabbats av en inflammation kallas tillståndet polyartrit. Det förekommer vid till exempel Borrelios som är en fästingburen sjukdom. Polyartrit kan även uppkomma vid immunologiska problem, det vill säga vid autoimmuna sjukdomar.

Vid hälta använder man uttrycken vrickning, stukning, subluxation, luxation och distorsion. Vrickning innebär att ledytornas läge är rubbade i förhållande till varandra. Vrickning har med ordet vrida att göra. I lindrigare fall kallas vrickningen för distorsion, stukning eller subluxation och då återgår ledytornas läge snabbt till det normala. Vid kraftigare vrickning kvarstår det felaktiga läget och det kallas luxation eller urledvrickning. En av de vanligaste orsakerna till hälta hos den medelålders eller äldre hunden är artros som utvecklats i en led. Ledförslitningen kan ha sitt ursprung långt tillbaka i tiden eller ha utvecklats på grund av en skada senare under livet.

Hälta och hältutredningar är ett stort omfattande område som jag kommer att komma tillbaka till.

Ylva Trygger
Veterinär

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>