Höftledsdysplasi 1(2)

Publicerad 2018-03-19

Denna artikel skall handla om höftledsdysplasi. Höftledsdysplasi är en utvecklings-sjukdom som drabbar den växande hunden. Dysplasin medför att höftleden inte utvecklas normalt. Det kan innebära att höftledskulan inte kommer att passa in i höftledsskålen på ett korrekt sätt eller att leden blir grund med en plan form. I höftleden kan det uppstå en inflammation som gör hunden stel och att den får nedsatt rörlighet och i värsta fall hälta. Hos många hundar, men inte alla, leder inflammationen till att benpålagringar bildas runt leden. Det finns många olika orsaker till att leden inte utvecklas normalt och det har mycket att göra med individens genetiska disposition. Förutom arvet spelar utfodring och motion en avgörande roll, men ännu är det inte helt klart hur dessa komponenter inverkar.

I Sverige har en studie på labrador retriever visat att en alltför snabb tillväxt hos den unga hunden men även motion av typen bollkastning där hunden rivstartar och tvärstannar kan trigga sjukdomen. Det som från början bland annat kan vara slappa ligament tros vara en av orsakerna till att HD utvecklas. De slappa ligamenten håller inte höftkulan på plats, den passar dåligt in i skålen och i sin tur leder detta till en felaktig utveckling av ledkulan och ledskålen.

Höftlederna graderas med bokstäver. ”A” och ”B” betecknar en normal höft, ”C”, ”D” och ”E” en höft som är defekt i olika grad. Vissa hundraser har krav på att avelsdjur ska röntgas och det krävs ”fria” höftleder för att de ska anses lämpliga för avel. När en hund med defekta höfter blir äldre kan HD bli ett problem eftersom pålagringarna successivt ökar. Det förekommer att även unga hundar avlivas på grund av grav HD som redan tidigt orsakar hunden smärta och begränsar hundens livskvalitet. Hundar med lindrig HD kan dock ofta leva hela livet utan kliniska symtom. De kliniska symtom som förekommer på grund av HD är smärta, hälta och subluxation av höftleden, det vill säga att den är rörlig och kan flyttas ur sitt läge. Ibland kan veterinären känna att leden hoppar. Det finns en del typiska rörelsemönster hos en hund med HD, vissa av dessa rörelsemönster kan dock misstolkas som ländryggsproblem. Hunden gör kaninhopp under galopp och i skritt och trav väljer hunden att röra sig med en vickand rörelse fram och tillbaka med bakkroppen. Det medför att ländryggen får ta rörelsen istället för höftleden som gör för ont för att användas. En HD-hund har ibland så ont att den är ovillig att röra sig över huvud taget. Hunden försöker spara på den onda höften och vill inte sträcka ut benet bakåt eftersom benbitarna då skrapar i varandra och orsakar smärta.

Den stelhet som djurägaren ser hos en hund med HD hänger ihop med inflammationen i leden. Stelheten är viktig att observera, precis som ett annorlunda avvikande rörelsemönster som kommer sig av att hunden hittar tekniker för att avlasta de värkande lederna. Hunden utvecklar ofta mer muskelmassa i framdelen än i bakdelen. Hälta är ett typiskt tecken, men om hunden har ont på båda sidor kan hältan vara svår att upptäcka. Hundar med dåliga höfter har ofta mer ont efter att de har motionerat lite hårdare, till exempel lekt med en annan hund. HD-statusen har däremot ingenting att göra med om hunden kan ligga och sova på magen med benen utfällda bakåt som en groda. Det kan teoretiskt innebära att hunden har en ökad rörlighet på grund av en subluxerad höft. Klinisk undersökning av en veterinär och röntgen är det säkraste sättet att utreda en hunds höftstatus.

Det går inte att avgöra om en liten valp kommer att utveckla HD eftersom det krävs en viss förbening av skelettet för att det ska bli röntgentätt. Helst vill veterinären att hunden ska vara minst 12 månader gammal och i vissa fall till och med 18 månader gammal för att HD-röntgen ska ge ett korrekt resultat. En tidig hälta, det vill säga redan när valpen är 4-5 månader gammal, kan vara första varningstecknet på en höftledsdysplasi. Ofta är hunden bara halt under en kortare period och symtomen försvinner sedan. När valpen är i den åldern befinner den sig i en utvecklingsfas där höftleden subluxerar lättare än vad den gör senare när vävnader som ligament och ledkapsel blivit stelare och håller höftleden på plats bättre. Det är viktigt att tidigt diagnosticera HD. Genom att göra det så kan djurägaren anpassa träning, aktivitet och motion till hundens sjukdom. Genom förebyggande träning och bra hundhållning kan även en hund med D-höfter leva ett långt och bra liv. Veterinären kan i vissa fall med hjälp av kirurgi förbättra hundens odds att leva utan smärta. Det finns två kirurgiska metoder, men båda kräver en tidig operation. Om djurägaren väntar för länge med att kontakta veterinär för att utreda hältan kan det vara för sent för att utföra operationerna.

Det går att med hjälp av medicin och bra rehabilitering minska inflammationen i leden och hunden kan bli mindre smärtpåverkad. Pålagringar försvinner aldrig, men med avlastande träning blir musklerna bättre och det minskar slitaget på leden. En hund med HD blir aldrig frisk och och har hunden en lindrig grad av HD kan den uppnå en hög ålder innan något märks, men det skiljer sig åt bland annat utifrån hur hårt hunden belastas. En hund som är avsedd att prestera arbets- eller träningsmässigt kommer kanske inte kunna utföra arbetet utan smärta.

Ylva Trygger
Veterinär

Läs artikeln Höftledsdysplasi 2.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>