Hunger

Publicerad 2015-08-20

Den här artikeln handlar om hunger och vad som stimulerar aptiten. Hunger är ett tillstånd som aktiverar hunden att söka efter mat, få kontakt med maten och äta den. Mättnad är det tillstånd som följer efter att hunden ätit och det är bara ett tillfälligt avbrott i hungertillståndet. Kroniskt hungriga hundar är alltså en mer ”naturlig” företeelse än kroniskt mätta hundar.

Hungern är starkt kopplat till ett energibehov. Hungern är en stress som sätter kroppen i beredskap och färdig till aktion. Hungern är samtidigt en oro som ger hunden motivation att utnyttja kroppens resurser till att tillfredsställa oro och hunger.

Idag äter många hundar utan att egentligen ha behov av energi. Hunden lever ett mer stillsamt liv än tidigare. Ett stillsammare liv stimulerar tyvärr aptiten, så att kopplingen mellan födointag och energiförbrukning är assymetrisk. Aptitreglering kräver med andra ord att hunden utövar en viss fysisk aktivitet.

Aptitregleringen styrs från hjärnan, där hjärnan får impulser från olika perifera organ, till exempel magtarmkanal, lever och fettvävnad. En del hungersignaler riktar sig specifikt till vissa födoämnen, det vill säga till fett, kolhydrat eller protein. Hungersignalerna stimulerar ämnet dopamin som i sin tur lägger grunden för motivationen att söka föda.

Hungern består av tre faser: att hitta föda, att konsumera föda och att lagra energi från födan. Vissa hungersignaler stimulerar sökandet efter mat, andra stimulerar konsumtionen.

När vi ger hunden mat för snabbt vid första hungersignalerna går hunden direkt in i konsumtionsfasen utan att den fått tid och rum för födosök. Genom att snabbt glufsa i sig maten hänger inte biologin med. Biologiskt är hungersignalerna fortfarande aktiverade när hunden svalt fodret. Hungersignalerna behöver cirka 30 minuter på sig för att lägga sig och hungern har mycket hög prioritet i hundens kropp.

De flesta hungersignalerna kommer ifrån hjärnan och de flesta mättnadssignalerna kommer från kroppen. Kroppen signalerar att den har fått energi. Detta är den ständiga konflikten inom aptitreglering hjärnan driver, medan kroppen bromsar.

Gherlin är den enda hungersignal som inte produceras i hjärnan utan perifert ute i kroppen, närmare bestämt i magsäcken och tolvfingertarmen. Gherlin stimulerar både födointag och viktuppgång. Gherlinutsöndringen ökar före en måltid och sjunker 60-120 minuter efter födointag. Nivåerna börjar sjunka under tiden som hunden äter och sjunker mer av kolhydrater än av fett och protein. Gherlin har dessutom en dygnsrytm som är högst på morgonen och lägst på kvällen/natten. Det betyder att hunden har lättare att reglera hur mycket den äter på morgonen jämfört med kvällen. En utebliven frukost förlänger ”väntandet” och det kan vara en förklaring till att kvällsätandet/nattätandet blir betydande.

Gherlinnivåerna i blodet är omvänt relaterade till kroppsvikten. Magra individer har höga nivåer, medan överviktiga har låga nivåer. Gherlin har en hämmande effekt på ämnesomsättningen och ökar fettmassan samtidigt som muskelmassan minskar. Möss, där genen för gherlin slagits ut, är normalviktiga och äter normalt, vilket antyder att andra hungersignaler tagit över. Om effekten av gherlin akut slås ut ser man minskat födointag och minskad kroppsvikt, men kroppen anpassar sig långsiktigt
 vid gherlinbrist och andra hungersignaler tar över. Genom att gherlin transporteras
 i blodet går det att mäta i ett blodprov. Det sker forskning för att ta fram läkemedel som hämmar gherlinets effekt för att på så vis kunna behandla fetma.

Serotonin är mest känt som ett välmåendehormon. Det har betydelse vid tillväxt, för hjärnans utveckling, för den intellektuella förmågan, sinnesstämningen, humöret och förmågan till reproduktion. Serotonin framkallar även mättnad och sömn. Serotonins betydelse som mättnadssubstans är särskilt märkbar vid den minskade aptiten som ses som följd av kroniska sjukdomar, till exempel kronisk njursjukdom och olika reumatiska sjukdomar.

Hunger förmedlas även av andra hungerpeptider, inte bara gherlin. Dessa frisätts vid brist på energi. Ett lågt blodsocker är ett tydligt tecken på energibrist vilket stimulerar frisättning av hungerpeptider. Hungerpeptiderna är både vakenhets och aktivitetspeptider och de stimulerar till att söka föda, konsumera den och lagra födan som fettväv. Vissa hungerpeptider är mer inriktade mot sökande, andra mot konsumtion och ytterligare andra mot lagring av energi. Vissa riktar sig mot maten som innehåller socker och fett. De olika hungerpeptiderna samverkar och det gör att det tycks omöjligt att slå ut hungern. Om två ”hungergener” slås ut, framträder en tredje. Det går alltså inte att arbeta med enskilda hungersignaler för att kontrollera aptit och kroppsvikt. Det gäller att arbeta ur ett bredare perspektiv med flera mekanismer samtidigt eller arbeta högre upp i hierarkin, på belöningssystemen där hungersignalerna utövar sin slutgiltiga effekt.

Hungerpeptiderna har tyvärr också den effekten att de stimulerar aptiten i en situation när hunden redan har energi. Hungerpeptiderna frisätts även av höga blodfetter och det betyder att en strategi som går ut på att minska blodfetterna automatiskt leder till en minskad hunger och en bättre kontroll av aptiten.

Ylva Trygger
Veterinär

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>