IBD

Denna artikel  handlar om IBD. IBD är en sammanfattande benämning på flera tarmsjukdomar med kroniskt förlopp. Gemensamt för sjukdomarna är att de orsakar ansamling av inflammatoriska celler i mag– och/eller tarmväggen i både tunntarm och grovtarm. Det vanligaste är att det är vita blodkroppar som ansamlas, men det kan även vara andra celltyper. Tarmreaktioner på grund av glutenöverkänslighet räknas till IBD. Till sjukdomarna räknas också sjukdomen ulcerativ colit, det vill säga sårig grovtarmsinflammation. Till IBD–gruppen magtarmsjukdomar hör flera sjukdomar som benämns efter den typ av celler som ansamlas i tarmväggen. Det kan vara lymfocyter och plasmaceller, eosinofiler, celler från immunapparaten eller histiocyter.

Det är relativt unga eller medelålders hundar som drabbas och vid den vanligaste typen av IBD är framför allt schäfern drabbad. Symtomen varierar beroende på vilken del av magtarmkanalen som är sjuk. Om magsäcken och tunntarmen är involverade i sjukdomen ses kräkningar, viktminskning och diarré. Vid inflammation i grovtarmen är de vanligaste symtomen att hunden har avföring ofta och att hunden har ont när den bajsar. Avföringen innehåller slem och ofta färskt blod. Hundens allmäntillstånd kan vara opåverkat.

Grundorsaken till att sjukdomarna utvecklas är inte känd, men man vet att kroppens eget immunförsvar är orsak till de vävnadsskador som uppkommer. Det är oftast svårt att hitta en direkt orsaken till varför sjukdomen uppkommit. Hos vissa raser kan en disposition för en typ av IBD förekomma och en genetisk bakgrund kan finnas i vissa fall. En allergisk reaktion på ett foderallergen eller en tarminfektion kan bidra till att hunden blir sjuk.

Eftersom det sällan är lätt att ställa diagnos direkt måste veterinären utesluta andra sjukdomar med liknande symtom som orsakats av bakterier, virus, tarmparasiter och även utesluta sjukdomar i andra organ i kroppen, som till exempel sjukdomar i njurar eller lever.

Det går inte att ställa diagnosen IBD med hjälp av bara ett blodprov. Vissa hundar får låga halter blodproteiner eftersom proteiner lämnar blodet via den skadade tarmväggen. En tarmsjukdom som innebär att proteiner, albumin och globulin, lämnar blodet kallas protein–losing enteropati. Det är en allvarligare IBD–sjukdom.

Blodprovet kan däremot göra att vissa differentialdiagnoser (andra tänkbara diagnoser) kan uteslutas. Vid undersökning av buken kan veterinären ibland känna att tunntarmen är förtjockad. Det är dock bara genom biopsier (vävnadsprover) av magsäcksvägg och tarmvägg som det går att ställa en diagnos. Biopsi kan tas genom endoskop (slang ner genom munnen och ner), men eftersom man bara kan ta ytliga biopsier på slemhinnan finns det risk att diagnosen missas. Dessutom kan bara den främre delen av tunntarmen nås med endoskop. Helst ska man ta djupare biopsi vid en buköppning. Vävnaden undersöks i mikroskop och det går då att fastställa typen och svårighetsgraden av IBD.

Orsaken och utvecklingen av IBD–sjukdomarna är inte helt kända och behandlingen inriktar sig på att i möjligaste mån minska de reaktioner som pågår i tarmväggen. En förändring av dieten behöver inte ha en positiv inverkan på symtomen vid IBD, men oftast börjar veterinären med att rekommendera ett foder som innehåller så lite tillsatser och färgämnen som möjligt och som innehåller bara en enda proteinkälla
 av hög kvalitet. Det bör vara ett protein som hunden inte tidigare ätit eftersom det minskar risken för att hunden har utvecklat allergi mot proteinet. Det finns kommersiella foder att köpa som används vid utredning av allergier och de kan oftast användas vid utredning av en IBD.

Om det inte fungerar med ett dietfoder kan djurägaren under en period prova med hemlagad mat. Om hunden mår bättre av strikt diet bör man efter några veckor pröva att tillsätta nya foderämnen (ett i taget) för att kosten ska bli mer allsidig. Det är svårt att själv komponera ett foder som är näringsriktigt och innehåller alla vitaminer, mineraler och fettsyror som hunden behöver. Essentiella fleromättade fettsyror i omega–3–serien kan prövas och har oftast god effekt. Hunden behöver oftast fettsyror i högre dos än en frisk hund.

Om dietbehandling och kostomläggning inte räcker till för att få hunden att må bättre måste veterinären sätta in medicinsk behandling. Medicinerna som används vid IBD har en dämpande effekt på immunförsvaret och oftast används ett kortisonpreparat. Det får dock inte finnas en infektion i hundens kropp när den får kortisonbehandling eftersom kroppens immunförsvar dämpas av kortison och inte fungerar lika effektivt.

Behandlingsresultatet brukar visa sig inom två veckor. Medicineringen måste pågå en lång tid, ibland under hela hundens liv. Efter någon/några månader kan kortisondosen trappas ner och man provar sig fram för att hitta den lägsta dosen som håller sjukdomen under kontroll. Biverkningar i form av ökad törst, ökad aptit och viktökning kan uppträda under behandlingen, framför allt i början när kortisondosen är hög. För att hålla kortisondosen så låg som möjligt bör hunden få en väl anpassad diet med väl tilltagna mängder fettsyror och kortisonet kan även kombineras med andra immunhämmande medel.

Ylva Trygger
Veterinär

 

 

En kommentar till IBD

  1. jette reimick skriver:

    jeg finder din artikel meget vigtig, da jeg selv har en hund med IBD .
    Jeg har valgt at fodre med hjemmelavet mad, fordi hun reagerer på alm. hundefoder fra dyrlægen.
    Kunne jeg bede dig om at maile denne artikel, det ville jeg være taknemmelig for .

    med venlig hilsen
    jette reimick og rosa en italiensk lagotto

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>