Immunsystemet

Publicerad 2018-01-28

Denna artikel skall handla om immunsystemet. Vi lever i en värld fylld av mikroorganismer samtidigt som vi har en miljard bakterier i oss och på vår hud, bakterier som är en förutsättning för att vi ska må bra. De ingår i den skyddsbarriär som vi har mot infektioner. Vår inre bakterieflora kan störas så att obalans uppstår, vilket sker till exempel vid en antibiotikakur. Resultatet kan bli en svampinfektion i munnen eller i underlivet eller diarré när jämvikten mellan tarmens bakterier störs. När antibiotikabehandlingen är slut brukar den vanliga normala bakteriefloran återkomma och biverkningarna försvinna.

När vi blir utsatta för en sjukdomsframkallande mikroorganism aktiveras kroppens försvar. Immunförsvaret kan skilja på det som är kroppseget och det som är främmande. Det är avgörande för att inte försvaret ska angripa kroppens egna celler och de nyttiga bakterierna, till exempel de skyddande, nyttiga bakterierna på huden. När immunförsvaret är intakt kan det avvärja en hotande infektion genom att smittämnet bekämpas och som extra bonus byggs det upp ett immunologiskt minne som skyddar mot angrepp senare i livet, det vill säga att hunden har blivit immun. Immunitet kan uppstå på två sätt, antingen genom att hunden genomgått en infektion eller att hunden vaccinerats. I princip skyddar antikropparna bara mot ”sitt” antigen eller smittämne. Vissa smittämnen är dock så lika varandra att antikroppar mot ett smittämne också kan ge skydd mot närbesläktade smittämnen.

Ibland kan inte ens ett intakt immunsystem bekämpa ett smittämne. Om en ovaccinerad hund till exempel blir smittad av rabies kommer hundens kropp visserligen att producera antikroppar, men det kommer inte att skydda hunden tillräckligt. Hunden kommer att insjukna i rabies.

Vid en infektion, det vill säga när hunden utsatts för ett smittämne, kan följden bli att hunden inte bara infekteras utan att hunden även blir sjuk av infektionen. Inkubationstid betyder tiden mellan smitta och tills dess individen blir sjuk/börjar visa symtom av smittämnet. I de flesta fall är inkubationstiden några dagar, men ibland är inkubationstiden upp till flera år.

En infektion kan vara latent, det vill säga att smittämnet ligger vilande och ”dolt” i kroppen och inte ger upphov till sjukdomssymtom, men det finns ändå gömt inuti kroppen. Vid en latent infektion är hunden infekterad utan att bli sjuk/utan att visa symtom, men smittämnet kan ”vakna till liv” långt senare. Smittämnet kan vakna till liv när hunden är nedsatt av någon annan anledning, till exempel vid löp, stress eller någon annan lindrig infektion som en förkylning eller liknande.

Ordet vaccination har med det latinska ordet vacca, det vill säga ko, att göra. Tillverkningen av ett vaccin kan göras på princip två olika sätt: antingen förändras smittämnet så att det förlorar sin sjukdomsframkallande förmåga men det är fortfarande ett levande smittämne eller så tar man död på smittämnet. Det finns även vacciner som bygger på att man utgått ifrån en beståndsdel av smittämnet, till exempel olika delar av en bakteries cellvägg eller sådana gifter (toxiner) som bakterien producerar. Vid en vaccination med ett levande försvagat eller ett avdödat smittämne aktiveras de lymfocyter i kroppen som ska bilda antikroppar mot just det smittämnet. Kroppens reaktion blir i princip samma som om hunden blir infekterad, men den avgörande skillnaden är att individen inte blir sjuk.

En vaccination innebär att kroppens försvar aktivt får bilda de antikroppar som ska ge skydd mot infektionen. Det kallas för en aktiv immunisering och fördelen är att skyddet blir mer långvarigt, nackdelen är att det tar tid innan kroppen hunnit bilda immunitet och ibland krävs upprepade vaccinationer för att uppnå fullgott skydd och dessutom behålla det.

En passiv immunisering innebär att kroppen tar emot ett ”färdigt” skydd, det vill säga den aktuella antikroppen. Skyddet kommer då direkt, men är oftast ganska kortvarigt. Ett exempel på denna typ av immunisering är när en människa blivit biten av en rabiessmittad hund. För att motverka att människan insjuknar och dör i rabies ger läkaren serum (antikroppar) mot rabies.

Serum består av blodplasma och proteiner. Det går att ta blod från en individ som immuniserats mot ett viss smittämne och utvinna antikroppar ur blodet som sedan kan användas som skydd mot ett smittämne till en annan hund. Serumbehandlingen är alltså en variant av den passiva immuniseringen. Ett exempel på det är framställningen av ormserum, det vill säga ett serum som framställts på ett djur som sedan kan användas vid ormbett på en annan hund.

Ylva Trygger
Veterinär

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>