Patellaluxation

Publicerat 2016-09-04

Denna artikel skall handla om patellaluxation. Det är idag en av de allra vanligaste ortopediska sjukdomarna hos hund. Den förekommer även hos människa, på kor, hästar, katter och kaniner. Vid patellaluxation ligger minst en knäskål inte fast, och kan antingen spontant eller vid manipulering, helt eller delvis hoppa ur sin normala plats. Knäleden består av två långa rörben (lårbenet och skenbenet) som ledar mot varandra. I leden finns ett antal stabiliserande strukturer, bland annat kraftiga ledband på båda sidorna, stötdämpande menisker, korsband i ledens mitt och patella, det vill säga knäskålen. Patellan är inte en del av något annat ben, utan en egen struktur inbäddad i muskelfästen. Patellan styr knäleden genom att den bara kan röra sig rakt upp eller ner i sin fåra och hindrar på det sättet lårben och skenben att rotera sig i förhållande till varandra.

Veterinären bedömer patellaluxation efter en skala. Vid 0 anses patella ligga normalt i knäskålen och kan inte manipuleras ur sin plats. Vid grad 1 kan patella vid manipulation tas ur sin normala placering, men lägger sig spontant i rätt läge igen. Vid grad 2 kan patella både spontant och vid manipulation lägga sig utanför och tillbaka i sin normala position. Vid grad 3 ligger patella permanent fel och kan inte, vare sig spontant eller vid manipulation, återföras till sin normala plats.

Det vanligaste tecknet på att en hund har patellaluxation är att den stundvis eller permanent haltar. Hunden kan halta utan att ha ont, men kan ibland även halta och samtidigt visa tecken på smärta. Vid kraftigare patellaluxation ser ägaren ibland hunden sträcka benet bakåt, som om benet ”fastnat” och det sker när patellan har låst sig utanför sitt normala läge. Patellaluxation beror på ett eller flera deformiteter (felkonstruktioner) i bakbenet och symtomen börjar visa sig redan under uppväxten. Ett exempel på felkonstruktion som kan ge upphov till patellaluxation är om vinkeln mellan lårben och höftben är för stor eller för liten. Det leder till att fel delar av knäskålen slits under rörelser och det kan med tiden ge upphov till en planare ledskål och till sist kan patella lättare röra sig sidled ur sin normala plats.

När en förslitning uppstått är den svår att rätta till eftersom förslitningen i sig kan ha lett till att andra skelettdelar i benet fått felaktiga vinklar eller till och med böjts. Hundens förmåga att röra sig minskar, risken för smärta ökar och sannolikheten för att problem som kan relateras till patellaluxation, till exempel artros, ökar. Det vanligaste är så kallad medial patellaluxation och då kan patella röra sig inåt, det vill säga mot hundens mitt. Lateral patellaluxation är sällsynt och förekommer oftare hos stora raser. Vid lateral luxation trycks patella onaturligt utåt. Symtomen från en lateral patellaluxation debuterar vid cirka ett halvt års ålder och visar sig som hälta, stelhet och smärta

Patellaluxation behandlas främst genom operation om hunden verkar ha ont eller är halt. Operationen blir sällan helt bra, utan hunden utvecklar relativt ofta artros senare i livet. Hundar som inte haltar så kraftigt eller inte verkar ha ont kan behandlas symtomatiskt med medicin, massage och korrekt utfodring. Även hundar med kraftiga symtom blir ofta helt eller delvis bättre om hundens muskler stärks och byggs upp på ett korrekt sätt och om hunden hålls smal.

I en studie som gjorts under 2014 framgick det att det inte bara är småhundsraser som drabbas av patellaluxation, utan problemen är kopplade till vissa raser och inte bara till storleken. Däremot visar småväxta hundar sällan symtom eller har problem av sin patellaluxation och det gör att sjukdomen inte alltid uppmärksammas av ägaren. En stor tung ras uppvisar oftast symtom vilket leder till att ägaren kontaktar veterinär och därmed används den inte heller i avel. Patellaluxation är vanligare hos tikar. Tikarna tenderar även till att drabbas av kraftigare luxationsgrad. En tänkbar förklaring till det är att ett eller flera av de genetiska anlag som påverkar uppkomst av patellaluxation är länkat till de gener som finns på könskromosomerna. Dessutom påverkar tikens hormoner uppkomsten av symtom på patellaluxation.

Patellaluxation räknas som ärftlig. Ägaren kan påverka uppkomsten av symtom, bland annat beror symtomen på vilken kondition ägaren håller hunden i under tillväxtperioden och vilken mängd och typ av motion hunden får. Det betyder att en del hundar kan bära på genvarianter som bidrar till utvecklingen av patellaluxation, men tack vare god miljö visar hunden inga symtom. Om man jämför med höftledsdysplasi skulle framtida studier kunna ge svar på vilken energitäthet fodret bör ha, vilken motionsmängd som skulle vara den bästa under tillväxtfasen, fodrets kalcium/ fosforbalans samt hundens hull både under tillväxt och i vuxen ålder.

Studien från 2014 visar att hundar födda i mars hade större chans att anses som patellafria vid undersökningen jämfört med hundar födda i oktober. En teori till det är att en hund som är född på senhösten med största sannolikhet motioneras mindre än en hund född på våren. Hundar som undersöks senare i livet har oftare patellaluxation än de som undersöks redan vid 1 års ålder. Dessutom bör tikar helst inte genomgå officiell patellaundersökning när de löper eller är skendräktiga.

Ylva Trygger
Veterinär

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>