Tand- och munproblem

Publicerad 2011-08-06

Många tand– och munhålesjukdomar upptäcks i ett relativt sent stadium på grund av att djurägaren ofta har svårt att undersöka hundens munhåla. I många fall upptäcks de i samband med tandstensborttagning eller vid en rutinundersökning. Det är inte alltid som hunden visar tydliga symtom även vid svår sjukdom eller skada. Hunden föredrar kanske mjukt foder framför hårt, hunden kanske slutar bita på pinnar och tuggben, eller tuggar mer på ena sidan, vilket kan ses genom att huvudet hålls lite snett vid tuggning. Ökad salivering kan också vara ett sjukdomstecken. Tydligare symtom kan vara dålig andedräkt, ökad salivavsöndring, eventuellt med en inblandning av var eller blod, nysningar eller flytning från nosen. Om tillståndet orsakar klåda kan hunden gnida nosen mot golvet eller ta med tassen mot nosen.

Normala veckbildningar på tänderna tolkas ibland av djurägaren som skada eller karies. Lättast är att i tveksamma fall jämföra med motsvarande tand på andra sidan för att se om någon tand avviker i utseende.

En noggrann undersökning av munhålan fordrar i regel att någon form av lugnande medel ges. Även om hunden är lugn och snäll är det svårt att undersöka den undre delen av tungan och de djupare delarna av svalget. Vid undersökningen kontrolleras även eventuella små skador på tänderna, eftersom dessa ibland kan vara orsak till besvärande infektioner i käkbenet. Även vid symtom från enbart näshålan, som nysningar eller flytning, är det viktigt att munhålan och tänderna undersöks noga eftersom orsaken till besvären kan finnas i näshålan. Speciellt viktigt är det om symtomen är ensidiga.

Tonsillerna (halsmandlarna) kan vara svåra att se om de inte är svullna eftersom de normalt till största delen ligger dolda i tonsillfickorna. Tonsiller som ligger i sina fickor är sällan sjuka, även om det förekommer. Det kan vara lämpligt att öppna denna ficka för att kunna se hela tonsillen. Vid inspektion av svalget kontrolleras också den mjuka gommens bakre del, liksom ingången till luftstrupen. Undersökningen av svalget kan vara riktigt svår hos brakycefala (kortnosiga) hundar med långt och tjockt gomsegel.

Sjukdomar som har med tänderna att göra är mycket vanliga och en av de vanligaste orsakerna till att djurägaren söker veterinär. Förutom de sjukdomar som kan förknippas med tandsten förekommer flera andra grupper av tillstånd och sjukdomar i tänderna. Exempel på detta är utvecklingsrubbningar hos tänderna, tandköttsinflammation som inte har med tandsten att göra och tandskador på grund av yttre våld.

Hunden har ett stort tryck mellan de stora kindtänderna och detta kan till och med orsaka tandfraktur. Detta drabbar oftast P4 (den största kindtanden) i överkäken och hur allvarlig skadan är beror på hur långt ner på tanden frakturstället sitter. Oftast är det en flisa på utsidan av tanden som inbegriper en del av tandens spetsiga överdel. Det gäller att bedöma om skadan är så djup att pulpan öppnats.

Pulpahåligheten ses som en mörkare fläck på brottytan. En färsk fraktur in till pulpan blöder och är mycket smärtande, men bara en kortare tid. Därefter har frakturstället en röd färg som övergår i brunt, för att senare bli nästan svart. Smärtan avtar med tiden, men kan återkomma om tanden inte åtgärdas och om den infektion som ofta blir följden, når ner till den vävnader som omger rotspetsen.

Det händer att hunden vid lek eller jakt springer och krockar med en sten, stolpe eller något annat som skadar framtänderna. I de fall pulpahåligheten är öppnad bör tanden lagas för att undvika senare besvär. Alternativt kan det bli aktuellt att dra ut de tänder som är värst skadade. När skadan drabbar en framtand blir valet ofta att tanden dras ut även om en lagning vore möjligt, eftersom det är mycket dyrare att laga tanden och det kräver tillgång till både veterinär och tandläkare.

Hundar som tycker om att bära sten eller som gnager mycket på hårda material får ofta kraftigt nedslitna tänder. Detta ses ibland hos hundar som lever i burar av stål som de gnager på. Tandbenet ses som en gulfärgad vävnad i mitten av den nedslitna tanden. När nedslitningen sker gradvis kommer nytt tandben att bildas inifrån pulpan. Pulpahåligheten blir alltså allt mindre med tiden. Detta kommer att göra att pulpan inte öppnas och att det därför är liten risk för pulpainfektion. Dessa tänder behöver i regel inte åtgärdas och ger inte hunden några större problem.

Karies förekommer även om det inte är speciellt vanligt. Det är framför allt de platta kindtänderna långt in i munnen som angrips, men även den första molaren i underkäken är utsatt. Karies kallas även tandröta. Ofta upptäcks karies vid en hälsoundersökning eller vid en tandstensskrapning och har i regel utvecklats så långt att det inte finns möjlighet att laga tanden. I dessa fall bör tanden extraheras.

Vid normalt bett passar tänderna i över– och underkäken ihop på ett sådant sätt att munnen kan stängas helt och så att tänderna kan bearbeta födan mellan sig. Om bettet är fel, som vid under– eller överbett, kommer inte tänderna i över– och underkäkarna att passa ihop lika bra. Det kommer att inverka på hundens förmåga att bita av och tugga sönder fodret. Det förekommer också snedbett och bett där framtänderna sitter varierat framför och bakom varandra. Hundar med bettfel kan klara sig hela livet utan problem. Alla hundar bör få sina tänder undersökta då och då, passa på att fråga personalen på kliniken vid den årliga vaccinationen.

Ylva Trygger
Veterinär

Utrustning för att sköta om tänderna kan du hitta här.

Tugg speciellt utformat för tandrengöring.

Vanligt tugg.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>