Tänder

Publicerad 2013-02-17

Denna artikeln handlar om tänder, hur många hunden har och hur de benämns. Sjukdomar i tänderna och i munhålan kommer i en annan artikel.

Tänderna benämns enligt tandtyp och dess plats i munnen. Man räknar framifrån och bakåt och börjar mitt fram. Eftersom hunden har sex framtänder i överkäken (tre på vardera sidan) så kallas den första av de tre ”nummer ett” med ett tillägg som säger om det är höger eller vänster sida och om det är över– eller underkäken. Framtänder förkortas ”i” (som i incisiv) och den första framtanden på vänster sida i överkäken benämns således ”i1 v.ö.” (incisiv nummer ett i vänster överkäke).

Valpen har 28 tänder och tanduppsättningen skiljer sig från den vuxna hunden. Vuxna hundar ska ha 42 stycken tänder. Den nyfödda valpen har inga tänder eftersom tänderna skulle skada spenarna vid diandet. De första tänder som kommer fram är hörntänderna som dyker upp vid 3–4 veckors ålder. Därefter kommer framtänderna och kindtänderna efter fyra veckors ålder och den sista kindmjölktanden brukar komma före 8 veckors ålder. Mjölktänderna är mindre och spetsigare än de permanenta tänderna och lossnar när den permanenta tanden kommer för att ersätta mjölktanden. Om den permanenta tanden inte dyker upp sitter ibland mjölktanden kvar.

Mjölktanden kan i vissa fall sitta kvar även om den permanenta tanden kommit. Det drabbar oftast hörntanden. Mjölktanden sitter då alldeles bakom den permanenta. Det drabbar framför allt dvärghundsraser och en mjölktand som sitter kvar kallas persisterande mjölktand. Persistera betyder kvarvara.

Det finns tänder som kommer utan att ersätta en mjölktand. Det är överkäkens P1, M1 och M2 och de kommer upp vid 4–5 månaders ålder. I underkäken är det P1, M1, M2 och M3 och de kommer vid 5–7 månaders ålder.

När hunden har fått sin tanduppsättning med permanenta tänder har den sex skärande framtänder i över– och underkäken. De använder dem till att bita av och hålla fast lite mjukare foder. Bakom framtänderna finns hörntänderna, två i respektive käke. Hunden använder dem till att fånga och hålla kvar ett byte. Dessa tänder kallas huggtänder hos rovdjur. Det är hörntänderna som används vid slagsmål och som kan orsaka djupa sårhålor när de trycks in i huden på den andra hunden. Det latinska namnet på hörntand är ”dens caninus” – canintand. Canis betyder hund och benämningen kan översättas med hundtand eller hundliknande tand.

Längre in finns kindtänderna. De betecknas hos hunden som främre kindtänder – premolarer och bakre kindtänder – molarer. Premolarerna är relativt spetsiga och vassa och skär eller klipper av hårdare foderbitar. Det är med de bakre premolarerna som hunden tuggar sönder ben. Det finns en oerhörd kraft i bettet långt bak i munnen och tänderna kan gå sönder vid försök att bita sönder ett hårt ben. Det är nästan alltid den fjärde premolaren i överkäken som går sönder. Om en tand bits sönder är det bäst att låta en tandveterinär eller hundtandläkare bedöma tanden. Oftast är pulparummet öppnat och tanden måste åtgärdas. Om skadan är färsk behöver den inte en rotfyllning, men den bör borras ur och utrymmet fyllas.

Tillsammans med den första molaren i underkäken är den fjärde premolarer hundens kraftigaste tänder. De kallas också rovtänder. Molarerna är mer platta och används till att mala sönder fodret. Det finns på vardera sidan två molarer i överkäken och tre i underkäken. Hunden tuggar inte maten särskilt väl utan sväljer ner ganska stora bitar.

Tänder är levande vävnader och är försörjda med både kärl och nerver. De passerar genom hål som finns längst ut på tandroten. Rotkanalen är fortsättningen av pulparummet nere i rötterna.

Ytterst är tanden täckt av ett skikt emalj som är kroppens hårdaste vävnad. Emaljen kan vara upp till några millimeter tjockt. Den sträcker sig ner till tandhalsen, den del av tanden där tandköttet omsluter tanden. Emaljen är tjockast på tuggytorna och på toppen av de spetsiga tänderna och kan längre ner mot tandköttet bli ytterst tunn. Området på tanden där emaljen börjar tunnas ut kallas tandhals.

Hundens bett (hur väl tänderna passar mot varandra) kan variera beroende på ras och individ. En ras kan ha ett normalbett som betraktas som felaktigt för en annan ras. Hundens ursprungliga bett är ett tång– eller saxbett. Vid ett saxbett möter framtänderna varandra som en sax och verkar på ett skärande sätt. Vid tångbettet möts framtänderna spets mot spets och bettet blir knipande, ungefär som en hovtång.

Hos de flesta raser betraktas överbett som felaktigt. Överbett kallas prognati och underkäken är vid överbett för kort. Underbett kallas progeni och då är underkäken för lång. Underbett betraktas i vissa raser som normalt.

Bettet kan också vara snett, så kallat snedbett. Det innebär att tänderna i över– och underkäke möter varandera snett.

Ylva Tryggger
Veterinär

Tandvårdsutrustning

En kommentar till Tänder

  1. Susanne Södergren skriver:

    Hej jag har en valp på 6,5 mån som nyss har dragit ut sina hörtänder i överkäken!Nu till en fråga när vi var på valputställningen så fick han i kritiken ej helt korrekt bett!Det visar sig att vänstra sidans framtand nr 2 från hörntanden ligger lite bakom nr 1 som ligger närmast hörntanden därav blir det ett underbett på den sidan.Han är rasen kleinspitz!Finns det något jag kan köra för att få rätt bett eftersom jag ska ställa ut honom!Vet att småhundar har detta problem !Denna ras behöver inte ha alla tänder men den får inte ha över eller underbett!
    MVH Susanne

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>